.

känner ändå en sån aggresion till honom att jag bara vill skrika och slå....

det är alltid något
som händer när jag verkligen mår bra,
någonting som drar ner mig i skiten igen.
Den här gången så är det min far *igen* han har fallit tillbaka till knarket..
det är ingenting jag kan göra,
men känner ändå en sån aggresion till honom att jag bara vill skrika och slå på honom.
men det hjälper ju ingen,
även om det kanske känns så skönt precis under den stunden det sker.
Men han har gjort sitt val och jag kommer göra mitt,
han är ju trots allt min farsa, en dålig pappa men han försöker,
men det smärtar när han ger upp. Han ger upp allt,
till och med dem som älskar honom,
han gömmer sig någonstans och vägrar svara på sin mobil.
Egentligen så borde jag vara van med detta, men varje gång känner jag samma sak och blir besviken sårad och "övergiven" och väldigt arg!
Jag vet inte vad som går igenom hans huvud just nu,
men han ska veta att vi i familjen fortfarande bryr sig.
jag funderar på om jag ska prata med psyk om detta och fixa så att pappa blir tvångsplacerad på ett behandlingshem som verkligen hjälper pappa.
men då kanske jag bara är egoistisk?
för jag vill ha kvar min pappa i livet,
jag skiter i om han får hjärnskador av knarket,
bara han är vid liv. för jag älskar honom.
men jag kanske ska låta honom göra sitt och bli av med sitt lidande,
men när jag tänker på att han kanske dör på kuppen så blir jag heartbroken.
vad ska jag göra? hur kan jag hjälpa honom??


jaja.. orkar inte tänka mer på det...
over and out//emma